Fire! @ Myspace

Die Hard Edition
9 copies
9 different photos (1/copy)
Additional covers
100 sek

Labels: ZINE

Johan Dahlroth bjuder Dig att på den nionde dagen i den nionde månaden i det nionde året i det tredje millenniet fira släppet av Hedemora Blues.


"Efter dryga 15 år återvände jag tillbaka dit allt började. Platsen där jag spenderade min barndoms sommarlov hade kommit att bli en slags tillflyktsort, ett ställe som bara var mitt. Där ingenting kunde nå mig.

Dalarnas djupa skogar. Två dygn i upplösningstillstånd. På flykt ifrån tvåsamhetens förkrossande baksidor och fångad i förtvivlan. Desperat famlande efter svar och mening sökte jag tröst i det välbekanta. Bara för att se detta fragila tillstånd återspegla sig i bilden av den perfekta, men i själva verket förvrängda, föräldragenerationen.

Man skulle kunna säga att jag försökte fotografera mig fri. Fast helst vill jag inte påstå någonting alls. Bilderna är måhända övertydliga i sitt symbolspråk men de är även, i sanningens namn, befriade från påklistrad attityd, helt utan ironi. Hedemora Blues är ett uppgörande med relationer, kärlek och familj." -J.D.


Limhäftad A5 44 sidor
Numrerad upplaga i 50 ex
Färgade för- och eftersättsblad
60:-


Jag tänker dricka lite champagne och lyssna på The Bear Quartets nya album 89 som även släpps samma dag. Sedan tänker jag kanske gå till Lilla Hotellbaren och lyssna på Steso Songs. Kan bli riktigt gottis!


kidcrusade@gmail.com
0738330388
IX IX IX

Labels: ZINE

fler pix

Klubb Vulkan

090905 - White Denim (US) + The New Rose
090829 - Fontän + Sonjagon
090822 - Jeniferever
090801 - Pistol Disco
090295 - DJs: Fagge & Josefine feat. Geert-Jan & Rynke (Le Club Suburbia, NL)
090715 - Resident DJ: Krull Carro
090627 - Fritz Favoriter 2009: House of Tomidas + Birgit Bidder + Poppets + Bombus + Hägga And The Thieves From The North
090624 - Resident DJ: Fagge + Josefine + Simon
090603 - Satan Takes A Holiday

Klubb Vulkan

någonting spottar och fräser     har sig
i periferins utkant, knappt
man märker någonting

om det vore så väl

men fråga mig bara inte
varför

090602 - Wooden Shjips (US) + Gösta Berlings Saga
090527 - Island In The Sun showcase: Skansros + Oriel Joans
090523 - och stora havet...: Name The Pet + Nottee + Melpo Mene + Marions + A Smile And A Ribbon
090522 - och stora havet...: The Amazing + First Aid Kit + Per Egland + Noonie Bao + Tarantula Waltz
090521 - och stora havet...: Elenette + Happiness
090520 - Bring Me The Fucking Riot Man...
090516 - Moulinex (POR)
090513 - Mi Ami (US) + Timbrogolem
090509 - James Yuill (UK) + Giana Factory (DK)

Bilder från Klubb Vulkans första utbrott. Trevligt häng, lagom volym samt egensinniga tolkningar av populära hitlåtar och mer eller mindre bortglömda obskyriteter. Omöjligt att inte gilla! Kvällen till ära gav Dennis Lyxzén oss en otroligt hjärtskärande tolkning av Mattias Alkbergs "Nere på parkeringen". Daniel Fagge Fagerström och Kalle Jacobsson ger ordet fingertoppskänsla en ny innebörd. Episkt!

Klubb Vulkan
Första utbrottet

Labels: PIX

Labels: ART

Labels: ART

Labels: ART

Money - or the lack of it. It's weird when you don't have any . . . I've hade negative amounts on my account for quite a while, then yesterday, when I was doing laundry, a friend called me and asked for my help for some promo photos for a local newspaper.

Sure thang! Too bad we only had like ten minutes to get them done (one of the two was working so he couldn't leave the store, the other one's girlfriend is soon giving birth). But, we found an alley in a hurry and started shooting. I quickly started to miss and curse my stolen lens (which was much more light-sensitive.) It was so dark and I didn't want to use a flash which meant choosing between either extremely long exposure times or very high ISO-numbers.. we were going nowhere fast and of course they turned out like shit. I felt a bit ashamed (but got paid more than I've had for quite some time). (fat glossy note with big bold letters to myself: 1. Sleep the night before a photo shoot. 2. Eat. 3. Take a deep breath and take your time)

Suddenly me and D were dining at a fancy restaurant and drinking free beer (he was playing records later and I was gonna take pictures). Shooting Spires were playing this evening and since they stayed at the hotel we sat down with them (B.J. and his girlfriend and Johan from Fritz's Corner).

Very few people came for the the performance (which btw was awesome and a new experience to me since I never had heard him/them before (he was touring solo)) we had a blast hanging out with them (those Brooklyn fellas were super nice!), drinking free beer, snapping some pictures etc..

What I'm aiming at here is that I got paid like maybe around 600 skr which these days would be a shit lot considering, but at the same time this was money I kinda had to spend (since half of it was beer for taking pictures of the band etc) and the other half for the promo shot earlier (which should cover dinner + a few drinks). I could even treat a friend for a beer and surprisingly enough found some cash in my pockets when I woke up today. Money is meant for spending!

One we didn't use.

Shooting Spires

Some other noteworthy things:
*Johanna managed to get an old CREEP on crutches thrown out (he was a total asshole).
*I got some free shots from a dude who had bought some for him and his friend but couldn't drink them because they traumatically reminded him of the horrible medicine he got as a child when treated for ear inflammation.
*Recieved some good news that I might be sponsored for a new external hard drive.

Labels: PIX, TXT

Here's the links to all the pictures I've taken for Fritz's Corner (w/ lending hands from both Lars Holmberg and Fia Eklund - I dare however to take credit for most of them). A few bands from across the universe and the usual plethora of people depicted as degenerated drunks (though all in good manner). This post will be continously updated.

090429 - Grails (US)
090424 - David Sandström Overdrive + Masshysteri
090418 - Roses Kings Castles (UK) + Dent May & His Magnificent Ukulele (US)
090415 - Montt Mardié
090411 - Circlesquare (CA/DE) + MFMB
090408 - Small (DK) + Sad Day For Puppets
090404 - Thomas Function (US)
090401 - Lars Bygdén + Mother James
090328 - Girl Talk (US)
090325 - The Gagmen (US/GBG)
090321 - Striken City (UK) + Turboweekend (DK)
090314 - Alarma Man + Fabulous Diamonds (AUS)
090311 - Division of Laura Lee + Per Egland
090307 - Wintersleep (CA) + Sky Larkin (UK) + Johnny Foreigner (UK)
090304 - Simon Says No! (NO)
090228 - Antennas + One Little Plane (UK)
090225 - Shooting Spires (US)
090221 - Amazing Baby (US) + Joensuu 1685 (FIN)
090214 - zZz (NL) + Four Dead In Ohio (UK) + The Early Days
090211 - Pascal
090207 - The Scrags
080823 - OrtzRoka (UK)
080802 - The Icarus Line (Los Angeles)
080719 - Nei + Idiot Kid + Dag För Dag + First Aid Kit + Mai
080626 - Nitad + Thurneman + Axe
080617 - The Weakerthans (CA)
080531 - Sunset Rubdown (CA) + Barrahead (DK)
080524 - Speedmarket Avenue + Ironville
080510 - Holly Golightly & The Broke Offs (UK) + Crypt Kicker 5
080503 - Messer Chups (RUS)
080419 - TenderVersion Labelnight: Audrey + September Malevolence
080412 - Kongh + Aerial
080329 - Big Fritz's: The Kills (UK), Los Campesinos (UK), Ida Maria (N), Thomas Denver Jonsson, Minimen
080322 - Lukestar (N) + The Horror The Horror
080315 - Satan Takes A Holiday + Eyeballin' Torpedoes

I found this on a photoblog kinda thing.. a gift to Jonathan

Labels: ART

Birthday/moving in gift.

Labels: ART

Någon karaktär ur Scorseses sjuttiotalsproduktion? Henry Chinaski east L.A.? Fel och åter fel! Gurra på Folkungagatan, två dagar sedan.

If The Scrags was an album, the songs could read something like this:
A: Mama I'm a wicked child / Tight leather pants / Hips don't lie / Scruffy guitars / Motor city blackout
B: I got the hippie hippie shakes (the bad kind) / Plenty of Mojo / 5ft snake / Death by sideburns

According to Daniel "Bonden" Astgren (one half of the club's two founders), panic allmost arose one hour prior to opening. The promised smoke machine had started to malfunction, merely coughing puny anticosmic farts rather than deliverering the horrorish graveyard mist one might expect from a season premiere of Swedens finest metal club; Blod & Svärd.

Last years season finale was a great success, with many recurring attendees and guest DJ E from Watain (which by the end of the night resulted in the whole band lining up) behind the turntables. Special guest of this evening was no other than Tyrant from Nifelheim. All in all, it turned out a great success, lots of smiling faces, one of the best bartenders in town and a variety of people (plus the smoke machine delivered). Between chugging beer and garlic shots I managed to snap a few photos. The rest of them can be found at Blod & Svärds myspace, which can be found here (soon).

The sad and surprised look on Daniel Söderbergs face, Francisco.

Tyrant of Nifelheim.

1. Hannes, Ida, Emma. 2. Hannes, Bea.
3. E. Watain. 4. Me, Malin.


1. Grind-Ove. 2. Andreas, Theresia, Turbo.
3. Beer chuggers. 4. Johan Forsling.

Labels: PIX, TXT

one of the very first paintings i made. still hanging on my wall.

Labels: ART

Labels: ART, ZINE

Chocolate Polaroid

Nan Goldin @ Kulturhuset
Peter Beste - True Norwegian Black Metal

Labels: TXT

MGMT @ Accelerator
Stulen kamera
X-Files - I Want to Believe

Labels: TXT

Craft - Void
Sonic Youth - The Eternal
World Domination / Global Takeover
DJ:a
Snus

Labels: TXT

Blod & Svärd
Lilla Hotellbaren
Politiska Baren
Rosen
Gambrinus
Fridhem

Labels: TXT

Vinyl
Tatueringar
India Pale Ale
Doom / Drone / Sludge
Ruspreparat
Chaos / Magick
U.S. hc / punk, gärna västkustsk

Labels: TXT

Fucked Up @ Debaser Slussen
Nei @ Kulturhusets tak
The Hellacopters @ Medis
M83 @ Medis
Giant Boar @ Sugar Bar
Battles @ Accelerator
David Sandström Overdrive @ Lilla Hotellbaren
Black Dice @ Fritz's Corner

Labels: TXT

MGMT - Oracular Spectacular
Fucked Up - The Chemistry of Common Life
M83 - Saturday = Youth
Arckanum - Antikosmos
Leviathan - Massive Conspiracy Against All Life
Mogwai - The Hawk Is Howling
Nachtmystium - Assassins: Black Meddle, Part 1
samt i ren panik:
The Gutter Twins - Saturnalia
Håkan Hellström - Försent för Edelveiss

Labels: TXT

Six Feet Under
Sons of Anarchy
True Blood
Dirty Sexy Money
Dexter S03
Heroes S03
Californication S02
Life
Tim & Eric Awesome Show, Great Job!
Fringe

Labels: TXT

Electric Feel
Zigenarliv Dreamin'
The Son The Father
den där låten jag ALLTID hör på fritz's och aldrig hinner fråga någon vilken det är..
Park Hotell - Dead Ringers
Chasing Pavements
I'm Good I'm Gone
Geraldine
Smutser
Kim & Jessie
We Own the Sky

Labels: TXT

Watain - 10 year anniversary
Devil's Blood @ Tantogården
Cat Power @ Berns
Lightning Bolt @ Debaser
Ondskapt @ Tantogården
Tyrant @ Medis
Vampire Weekend @ Accelerator
AC4 @ Debaser
Syket @ Debaser
Knife & Ape
Knife & Ape
Cult of Luna

Labels: TXT

Inte för att jag knappt sett den på tio år, men jag hade omslaget till Fugazis Repeater i bakhuvudet när jag knåpade på denna. Förhoppningsvis är tröjorna tryckta lagom till releasepartyt för Nei 7". Festen hålls i Luleå på juldagen.

Labels: ART

[2005] 73x60 cm. Sold.

Labels: ART

HOW'S YOUR BLACK METAL?

MAYHEM
Ordo Ad Chao
SEASON OF MIST

DARKTHRONE
F.O.A.D.
PEACEVILLE

WATAIN
Sworn to the Dark
SEASON OF MIST

Norwegian black metal legends Mayhem talk the talk but they also walk the walk. Almost cursed with a violent past much equivalent to their music, they have paved their way into the great hall of metal. A brief history would come in place here.

During the early nineties a bunch Norwegian teenage metal heads were beginning to define their own music sound and scene. Their homebase were located around Mayhem's founder "Euronymous'" (Øystein Aarseth) local record shop (later also their own record label) in Oslo, Norway ("a dark and repressed country full of high mountains and cold forests" -Erlend Erichsen, Drummer of Gorgoroth). The record shop was called Helvete and it would prove that it came to fit the genre perfectly. New bands were forming and three of those genredefining (and defying) bands were Mayhem, Burzum and Darkthrone.

In the beginning the music was very lo-fi sounding. Probably as a result of low recording budgets and a do-it-yourself attitude rather than some elaborate planning by the hands of some genius producer. Production-wise the bass was very rolled off (barely noticable), the guitars were extremely trebley (the mids almost absent) and the vocals was the most harshest one could possibly imagine. Highpitched screaming over, tempo wise - ultra fast blastbeat drums and distorted minor chord and diminished scales. I must put emphasis on the vocal style. This distinctant new way of singing differed very much from the low, growling and grunting style of death metal vocalists. Lyrical themes were narrowed down to anti-religious blaspheming, satan worshipping, nature romanticising and general evil, chaos, destruction and misantrophy.

Stage props - blood, inverted pentagrams, skulls, rotting animals and blood were controversial, but not all new. What they discovered would really separate them from all the other trash and death metal bands were the noticeable corpse paint. Black and white make-up, sometimes accentuated with blood. General imagery contained overheavily use of, swords, daggers, leather, armor, spikes and weaponry etc. Like a mixture of heavy metal, medieval and goth - a luciferian brute force. All of the above mentioned, created a rather haunting and gruesome atmosphere to say the least. Or to qoute "Euronymous": "We are inspired by our hatred towards humanity, life, goodness and happiness."

Mayhem, or the true Mayhem as they called themselves were among those few who pave the way. But as Mayhem and its members always walked the left hand path, that pathway was filled with blood. By the time of their debut album (preceeded by two demo cassettes and one ep, Deathcrush) two of their founding members were dead. Pelle "Dead" Ohlin found dead as a result of blowing his head off with a shotgun (a picture of that tragic event would eventually decorate the cover for the Dawn of the Black Hearts bootleg. Band members and some friends allegedly recieved pieces of his cranium as necklaces. The other, "Euronymous" (Øystein Aarseth, guitarist and owner of Helvete) was stabbed to death by bassplayer "Count Grishnackh", more commonly known (for three church burnings) as Varg Vikernes (he was sentenced to 21 years in prison and is seeking parole in April this year).

However, 1994 saw the light of the release of De Mysteriis Dom Sathanas, an epic, groundbreaking work of art, still considered as a, if not the black metal masterpiece. Note to self: an explanation to why the basslevels are so low may come from the fact that the parents of the murdered Euronymus, didn't want the album to feature the bass playing of their sons murderer (Varg Vikernes). Drummer "Hellhammer" had promised he himself would re-record the bass parts, but instead he just lowered them.) One of the most noticeable things about De Mysteriis Dom Sathanas was its vocals and vocalist - an Hungarian madman trained in both opera and Mongolian throat singing, invited after their original singers suicide. Enter Attila. Enter Mayhem 2007. The black circle is now completed.

On Mayhems latest album, Ordo Ad Chao, a rather much more planned and less rushed effort than 2004´s Chimera, Attila sounds possessed. He howls, snarls, moans, shrieks and utters other most disturbing guttural sounds ever witnessed by mankind. Ordo Ad Chao sets new standards for black metal, and for music in general. Interwining elements of chaos; stop-start guitar riffing, sinister guitar melodies, hysteric drum-blasting, just the next second passing into an atmospheric landscape of ambience - just to let all hell break loose the next second. The first song A Wise Birthgiver is among the sickest I have ever heard. Not much like your everyday sing-along-in-the-car-tune - very loose in structure, alluring the listener to a dead end back alley as visioned in a nightmare. It actually takes like a minute or so into this first song before you recognize that there is actually vocals present. At the first listen, it's more like that of a skin of the most frigthening sounds you'll hear in a long time, but just as if you peel through the skin there's an endless abyss of horrifying chaos crawling towards the light, aching to surface.

Gylve "Fenriz" Nagell & "Nocturno Culto" keeps digging far and wide in their old crates of vinyl. Old crust punks and trash metal heads shake hands, lits a pocket rocket and toast with tankards of blood. Gone are corpse paint, dungeons, crypts and bonfires. Instead; Clear Eyes, peaceful walks in the forests, insane Marshall distortion and occasional falsetto shrieks.

Darkthrone has went further down history lane with their latest album F.O.A.D. (Fuck Off And Die). It's been quite a while since their glory days with releases such as Transilvanian Hunger, A Blaze in the Northern Sky and Under A Funeral Moon. Nevertheless, Darkthrone doesn't fail to impress the listener. F.O.A.D. is a natural progression on the road they've been heading on recent albums. Still necro, but with elements of punk and trashmetal thrown in. In fact, it doesn't surprise me the least. This is a result of one of the most stubborn bands in the world, searching for their roots, and giving gratitude to their inspirations. It's an uncompromising refusal to conform to other peoples standards and expectations. The hedonists from hell gives the middlefinger to all and everyone.

Plagued by a certain narrowmindness, considering what and who is trve to the scene, many bands gets accused of foul play when flirting or appearing in the general media. It's a common (misunderstanding?) that the underground shall belong in the sewers, not on billboards on skyscrapes. Erik Danielsson, singer of Stockholm based trio Watain is of another opinion. He believes the so called media hype is only positive. When appearing in the Scandinavian Vice mag, he stated that black metal "should be like a bottomless pit filled with blind dogs devouring their own feces" - something that may have reduced possible record sales. Though, climbing towards accolades and glitter, these underground blasphemers will soon break it big judging from raving reviews from both tours and albums. Watain's third studio outburst, Sworn to the Dark is in a sense much like their self-proclaimed agenda - black metal magic as its finest. Crisp production, really strong melodies, and infurios blaspheming gives this unholy trinity a run for 2007's black metal album of the year.

It's horns up right from the start. Legions of the Black Light kicks off this album like a roundkick in Jesus balls. Followed by Satan's Hunger, Withersins and Storm of the Antichrist. Watain are not afraid to draw inspiration from various sources. Whatever it takes to get the end result leaves the listener enriched with hints of Slayer and early death metal acts. The lyrics are very well written, above the other black metal rubbish. Though clearly marking their ode to the dark majesty, the lyrics concerns depicts a much deeper and wider palette of infernality. Watain shows their allegiance and preaches the dark hymns, with such sincerity and total obedience that it literally scares me. It especially culminates on the epic title track Sworn to the Dark.

Watain's perfected black metal aesthetics puts shame to the game for all the other impostors. Makes them almost look like choirboys. Like their infamous live shows, where magic and death is ritualized ad infinitum, and the utilization of their trademark blood cannons - sending cascades of rancid blood from pigs over the headbanging crowd. The reek of putrefaction usually separates the grain from the chaff (or the flesh from the bones of you may), resulting in half of the audience immediately leaving the room - to vomit (!). The other half, standing soaked in blood having the time of their life.

There you have it. But if you don't like your metal like your coffee . . . well for all you club kids out there, word on the street is that 2008 will be the year of no rules whatsoever. Genres and styles will be mixed like drinks on a payday. Rumour is that some Bmore (Baltimore club) acts is already choppin' up early Burzum records to make new cuts! But that's a whole other story.

Labels: TXT

ARAKI - Self. Life. Death. (Kulturhuset 07.10.24)

På Kulturhusets femte våning pågår det en retrospektiv utställning av den världsberömde Araki Nobuyoshis 40-åriga karriär som fotograf. Ändå är det knappt jag når detta våningsplan. För på min väg upp slår det mig något nästan skoningslöst vilket rikt kulturliv Stockholm, och i synnerhet Kulturhuset, erbjuder. Gratis dessutom.

Med bara dryga timmen till förfogande så måste jag bokstavligen slita mig från att inte förtrollas och dras in i Helena Blomqvists utställning The Dark Planet; digitalt redigerade och arrangerade bilder, likadels drömlika som dystra sagolandskap. Så även med den engelska fotografen Martin Parrs utställning. Det får helt enkelt bli en annan gång.

Det första jag möts av, innan jag liksom kommer in i den "riktiga" utställningssalen är ett ca 1x2m stort fotografi, upplyst bakifrån föreställandes en katt som ligger på ett bord ute på en övergiven, igenvuxen balkong hängandes någonstans över staden Tokyo. På det gröna golvet ligger plastdinosaurier utspridda lite varstans. Framför det stora fotografiet, omgivet av svarta väggar, skapat som en fond, dinglar en liten träfigur i en snara runt halsen. Icketypiskt Araki, fast kanske ändå, tänker jag när jag stiger in.

Alla som har sett något av alla Araki Nobuyoshis verk uppfattar nog honom olika. Sexistisk, poetisk, okänslig, omogen, kall, genialisk, realistisk, kontroversiell och provokativ (kanske kontroversiell för att han är så realistisk?). Han är känd världen över och det finns över 300 (!) böcker publicerade med hans verk. Han har varit verksam i 40 år och säger själv att han tar uppemot 10 rullar film varje dag.

Jag kom för första gången i kontakt med Arakis fotografier en sommar i Amsterdam. Då via hans polaroider föreställandes japanska kvinnor på hotellrum, påminnande om bondage. De kändes gripande och inspirerande. Polaroidbilder började han ta på grund av den rådande censuren i Japan. Inget fotolabb - ingen tredjepart. Bara fotografen med sin kamera. Polaroiderna i denna utställning, uppemot 3000 stycken, alla uppklistrade som ett rutnät över tre väggar påminner mest om ett myller av färger i olika former, vilket bildar ett eget visuellt uttryck i sig. Men en aning besviken känner jag mig, liksom för att själva bilderna inte riktigt når fram. Polaroider är unika, här-och-nu och väldigt personliga, och därför skulle de krävt minst en dag att bejakas och passar av egen erfarenhet bättre i mindre doser.

Flowers är en serie med blommor som påminner om färgsprudlande vaginor. Denna erotik eller pornografi löper som en röd tråd i Arakis bilder och återkommer t ex i serien Erotos (sex och död). Visserligen då här i kontrast med sitt grisiga och korniga svartvita. Extrema närbilder på sammanflätade tungor, gränslösa och gråa, avloppsrör och kranar, svarta strån som letar sig upp genom fingrar som täcker ett kvinnokön. "Obscenitet är människolivets krydda", läser jag på en vägg. Araki påstår själv att han ligger med alla sina modeller och i A's Lovers porträtteras dessa under en tioårsperiod. Men tid och datum kan fingeras. I det pågående projektet Privat dagbok använder sig fotografen av en enkel kompaktkamera med datumfunktion som han manipulerar. Detta bildar därför en ickelinjär dagbok där skeenden kastats om och lurar betraktaren. En simpel och rolig idé.

Life by Leica är en serie bilder som håller mycket hög klass och andas livsglädje och kvalité. Man liksom känner att fotografen har använt sig andra medel och utrustning (i det här fallet en Leicakamera). Araki är inte sen för att använda medel som helgar målet. I Satchin rör det sig om stillbilder från en dokumentärfilm Araki gjorde om en 10-årig pojke. En som fotografen själv identifierar sig själv starkt med. I Last Summer färgstarka, handkolorerade fotografier, med förstärkta blå himlar och en påtaglig här-och-nu känsla, i den bemärkelsen att de känns nyligen tagna (de visade sig vara från 2005, och därmed kanske några av de senaste i utställningen). De peppar mig och känns glada. Upplyftande kan jag inte säga om Död verklighet / Thanatos från 1997. I efterhand manipulerade negativ som ger monokroma, råa, grumliga och lortiga bilder nästan sedda som genom hinnan hos den döende. Det smutsiga och drömska återkommer även i Blue Period, som likt namnet, är blåa.

Arakis beroende av kvinnan är nog faktiskt inte lika stort som beroendet av staden. Tokyo Lucky Hole är i mitt tycke inte de bästa bilderna, men icke desto mindre viktiga då de beskriver stadens sexindustri och regleringen av dess lagar som skulle hindra (eller främja?) denna industri. Tokyo visar 12 st mycket vackra storformatskopior, rika på detaljer som beskriver bakgator, geishor, elledningar, regn, arkitektur och vyer från skyskrapor och höghus. I Nakenbilder från Tokyo föreställer varannan bild en naken kvinna medan nästa kanske en gatukorsning eller byggnad, som en reaktion på ett Tokyo när allt skulle byggas nytt och därför lämnade staden blottad helt enkelt.

Ur Tokyo Atget från 2005 fängslas jag mycket starkt av den första bilden. Tagen från vad som känns och ser ut som en skyskrapa ser jag alla de hus, byggnader och fönster som rymmer allt det där i Arakis fotografi och Tokyo; människorna, svärtan, detaljerna, mångfalden (dock kanske inte på val av motiv, men men). När jag vänder mig om och stirrar ned på ett mörkt Sergelstorg, endast upplyst av två cirkelformationer av lampor, penetrerad av en uppskjutande staty i ljus är det svårt att inte slås av en annan tanke. Det här skulle säkert Araki uppskatta och göra nåt av, eller åtminstone se. Jag har min stad och samma förutsättningar att använda den liksom Araki har sitt Tokyo. Men varför känns det inte så?

Sentimental Journey sätter start och punkt för Araki första period som fotograf. Den behandlar Arakis och hans fru Yokos liv tillsammans, likt en dagbok. 12 bilder från bröllopet, livet tillsammans samt sjukdomen som slutligen tar Yokos liv. Bilden när hon ligger lidande och sjuk i sängen är en av de starkaste och är lidandet fångat på celluloid. Tillägget Winter Journey känns däremot med dess 36 bilder som den tråkigaste och blekaste. Intetsägande på något vis, kanske är det en slags apati hos Araki vi får uppleva?

När jag har stressat mig igenom de 4001 fotografierna (!!) och beger mig ut igen så stannar jag vid bilden på balkongen igen. Allt finns där. Yoko i katten Chiro. Araki i form av plastödlan. Tomheten och saknaden. Det glättiga och humorn. Lättsamheten och djupet. Det vackra som i ett avslappnat arrangemang. "Arakis självmord genom hängning, efter hustruns död 7 juli 1990", läser jag på en text på väggen.

Labels: TXT

Gift to dad.

Labels: ART

Birthday gift for a friend (came with matching record bag). Kitchen apron by Fia Eklund.

Labels: ART

Labels: ART